Fjäll med reflektioner i spegelblank sjö

Start Guider och tips Berättelser Frieri i Sarek

Vandringen i Sarek blev ett minne för livet – på flera sätt

För några år sedan gjorde Emilia och hennes sambo Anders en vandring i Sarek som de sent kommer att glömma. Här väntade ny och okänd terräng, i dubbel bemärkelse.

Någon kilometer från Aktse reste de tältet, bytte vandringskängorna mot lätta gymnastikskor och började vandra de fyra kilometrarna till Skierfe. Det var varmt och törsten gjorde sig påmind. Den enda vätska de hade var en flaska champagne som låg gömd i Anders ryggsäck, men det visste inte Emilia.

De kom fram till Skierfe i eftermiddagssolen och njöt en stund av den majestätiska utsikten. När solen och pulsen lagt sig förde sambon Emilia mot en mer avskild plats. Han verkade nervös. Bakom en klippa gick han ner på knä och gav Emilia en fråga, bubbel och hennes favoritchips. 

”Det var imponerande att han hade släpat med sig 500 g champagne och dessutom lyckats hålla flaskan gömd i ryggsäcken.”

Självklart svarade hon ja. 500 gram var i fjällsammanhang en kärleksförklaring som hette duga. (Hur kunde hon inte säga ja?)

– Det var imponerande att han hade släpat med sig 500 g champagne och dessutom lyckats hålla flaskan gömd i ryggsäcken, säger Emilia som minns hur de hemmavid hade kämpat med att slakta all omotiverad vikt i packningen.

Där satt de, nyförlovade, och tittade ner i Rapadalen. Grönska, bäckar, stora härliga fjällsjöar med spegelblankt vatten – det var lätt att känna sig liten i förhållande till den enorma dalsänkan. Tankarna gick till leden de lämnat bakom sig och livet de hade framför sig. 

Suget för Sarek hade marinerats i parets bakhuvuden under lång tid. Det var tanken om något lite tuffare och mer utmanande som hägrade. Ingen av dem är någon adrenalintörstande äventyrare men de är inte heller några duvungar. Eftersom Emilias familj har en gård i Södra Årefjällen så har de vandrat mycket där. 

– Det är härligt att släppa vardagen och få vara ute i naturen, säger Emilia. Att laga mat i fält och umgås på ett annat sätt, med andra samtal än vad det blir i vardagen, där telefonerna hela tiden slåss om uppmärksamheten. 

Paret tog bilen till Kebnats, buss vidare till Ritsem och sedan båt till Akka där vandringen började. De avslutade vandringen i Saltoluokta och tog båten tillbaka till den parkerade bilen. Totalt var de ute i sju dagar. Deras förberedelser var grundliga.

– Vi hade läst på om området och pratat igenom vad vi skulle ta oss till om något hände. Var fanns nödtelefonen? Vad skulle vi göra om någon av oss bröt benet?

Selfie på Emilia med fästman vid utsiktsplats

Varsitt ombyte öronmärktes för nödläge och förvarades i vattentäta packpåsar. Vidare fyllde de på packningen med rikliga mängder snacks och energi och torkade all mat för att få ner vikten. I slutändan vägde ryggsäckarna runt 15 kg var.

”Har man gått ledade vandringar, sovit i tält i flera dagar och känner sig bekväm att laga mat på stormkök – då är man väl rustad för att ge sig ut i Sarek.”

Till alla som ens funderar på att ge sig ut i oledad terräng rekommenderar Emilia att göra verklighet av planerna.

– Det är otroligt häftigt att kunna gå en hel dag själva i naturen. Har man gått ledade vandringar, sovit i tält i flera dagar och känner sig bekväm att laga mat på stormkök – då är man väl rustad för att ge sig ut i Sarek.

Hon skickar med några tips:

– Planera med en tidsbuffert. Låt två mil i ledad terräng motsvara en mil i oledad; inte för att det nödvändigtvis är eländigare underlag utan för att du ska ha extra tid för oväntade saker.

– Ta med minst en person som känner sig trygg med karta och kompass och som vet hur man hittar tillbaka om man går vilse. Kartläsaren bör även kunna orientera sig utan en fungerande kompass.

I Emilias fall är Anders gammal sjöscout så det föll sig naturligt att han tog ansvar för navigeringen.

På förhand var Emilia lite orolig över hur de skulle klara av alla höjdskillnader med tung packning. Den farhågan visade sig vara obefogad. En annan ~~farhåga~~ lite kittlande fundering var om de skulle stöta på några vilda (rov-)djur. Till Emilias besvikelse såg de varken djur eller lämningar. Det var ett himla liv utanför tältet på nätterna, men det visade sig på morgonen att det endast var betande renar.

En aspekt av vandringen som var svårare än vad Emilia föreställt sig var vadningen över fjällbäckar. Vattendragen visade sig vara mycket bredare än hon hade väntat sig. Att korsa en upp mot tio meter lång bäck med vatten upp till låren är inte lätt. Dramaturgiskt föregås vadningen av en tids uppbyggande nervositet medan man går längs den strida strömmen och spejar efter det bästa stället att korsa.

– Jag tittade skrajt mot vattenmassorna och tänkte att jag kommer att ramla på de vassa stenarna och flyta iväg med packningen i det iskalla vattnet, minns Emilia.

Så hur gör man? Emilia och sambon hade inga vadarbyxor eller särskilda vadarkängor. De trädde på ett par skor som skyddade mot skärskador, tog av sig vandringsbyxorna, knäppte upp ryggsäcken runt midjan, fattade stavarna och började gå. Sen är principen att bara en i sällskapet är i rörelse så att man kan ha koll på varandra. Mardrömmen är att vända sig om och inte se den andra.

”Vi brottade oss genom buskarna, tittade på varandra, log och sa att det här är riktig vildmark.”

En annan passage av det mer minnesvärda slaget var när paret följde vad de tyckte såg ut som en upptrampad stig – men som förde dem rakt in i ett snår med tre meter höga buskar.

– Vi brottade oss genom buskarna, tittade på varandra, log och sa “det här är riktig vildmark”.

Att lyckas le när det skiter sig är ett gott kvitto för ett nyförlovat par. En vandring tillsammans prövar verkligen relationen. Det blir ett sätt pejla in sin partner och se hur hen reagerar under stress eller hur mycket tålamod det finns att ösa ur.

Resan till Sarek, då paret bokstavligt gick från sambos till förlovade, var år 2017. Året efter gifte de sig på gården i Årefjällen. Självklart var det fjälltema på bröllopet. Inbjudna vänner kom och stannade några extra dagar för att vandra. När förberedelserna inför festen var klara hade Emilia och fästmannen ro i kroppen att haka på en vandring, innan bröllopet.

Men hur är det att vandra i Årefjällen när man upplevt Sarek? Bleknar allt i jämförelse? Nej, för det första så är det helt olika upplevelser att mysvandra med ett kompisgäng och att gå själva i Sarek. Båda vandringarna har sin charm. För det andra har Emilia och maken inte “prickat av Sarek”.

– Vi har ju bara vandrat en vecka i Sarek och gått en enda stig. Det finns så otroligt mycket mer att se, säger Emilia. Redan när vi kom hem började vi titta på andra delar och rutter att gå.

Nästa vandring lär bli till sommaren i Årefjällen. Men den här gången blir det ingen oledad strapats. Två har nämligen blivit tre. Under en tid framöver får de anpassa sig efter barnets förutsättningar. Sannolikt blir det dagsturer men de längtar redan tills de kan börja tältvandra med den lilla.