Blomsterbacken
Blomsterbacken i Abisko skapades på 1960-talet av fjällprofilen Sten Brander (1919-2018), som var nära knuten till Svenska Turistföreningen och dess fjällverksamhet. Han skapade Blomsterbacken för att visa på fjällvärldens unika växtlighet. Den rika floran var en av anledningarna till att Abisko nationalpark bildades - här finns över 500 olika arter.
Tack vare en donation från en engagerad STF-medlem har Blomsterbacken kunnat återskapas – i enlighet med Sten Branders motto: Det vi har kunskap om, det vill vi också bevara. 2023 återinvigdes backen, i ett samarbete mellan Abisko Naturum och Svenska Turistföreningen. På den här sidan kan du lära dig mer om fjällets flora.
Delar av Abiskos berggrund är kalksten. Det är en av anledningarna till den rika floran. Kalksten bryts lätt ner av vatten och blir till lättillgängligt för växter. I Abisko finns många som behöver tillgång till just kalk.
Fjällets klimat är kallt och hårt. Växter har genom årtusenden behövt anpassa sig till att kunna leva där. Den snöfria växtperioden är kort, och ofta kall och blåsig. Dessutom är det ofta näringsfattigt och blött.
Fjällväxter är ofta fleråriga då de behöver mer än en sommar för att gå från ett frö till en vuxen planta som kan producera egna frön. Den korta växtperioden på fjället är kort men intensiv. I Abisko har vi midnattssol i ungefär två månader. Växterna kan då använda sig av solen för att fotosyntetisera dygnet runt. Ett sätt att anpassa sig till kyla och vind är att vara lågvuxen och växa i täta kuddar, tuvor eller mattor. I dessa tuvor brukar temperaturen vara några grader varmare än lufttemperaturen.
Växter är generellt lägre ju högre upp på fjället de växer. Det är ett sätt att spara på växtkraft. De som växer sig höga klarar sig inte mot vinden och det finns ofta inte tillräckligt med näring för att vara stor. Växter som växer i fjällen är ofta ludna. Växterna har ludna stammar och blad som fungerar som ett skydd mot kyla, vind och uttorkning.
Fjällämlar, sorkar och ripor äter växterna på fjället. Renar betar och trampar på växterna. Vissa arter störs av trampet, vilket ger plats för andra växter. Genom trampet får vi en större mångfald bland växterna.
Fjällets olika nivåer
Fjällen brukar delas in i fyra olika höjdnivåer. I de två lägre nivåerna finns skogsarter som kan växa en bit upp på fjället. I de två högre zonerna finns de riktigt tåliga fjällarterna.
Den subalpina nivån utgörs av fjällskog och myrar och är den skog som angränsar till fjället. I Sverige utgörs subalpina av fjällbjörkskog. I många andra länder består den subalpina i stället av barrskog. Arter på blomsterbacken: lapsk alpros, liten blåklocka, mjölke (rallarros), fjällvedel, slåtterblomma.
Den lågalpina nivån utgörs av rishedar, ängar och myrar. På vintern ligger snötäcket ofta tjockt i lågalpinan och isolerar mot vind och kyla. Arter på blomsterbacken: svarthö, lappgullris, kantljung, ängsskallra, fjällskära.
I den mellanalpina nivån är vegetationen ofta gles och varvas med sten och jord. De växter som växer här är lågvuxna gräs, halvgräs och örter.
Arter på blomsterbacken: nordkråkbär, fjällgentiana, kattfot, fjällviol, björnbrodd, lappljung.
Den högalpina nivån är den mest karga nivån av dem alla. De arter som lever här måste vara anpassade för hård vind, låga temperaturer, kraftigare UV-ljus och sen snösmältning. På denna nivå växer bland annat isranunkeln – fjällvärldens alpinist som är den växt som klarar av att växa på högst höjd. I Sverige har man hittat den på 2055 meters höjd uppe på Kebnekaise.
Arter på blomsterbacken: fjällkattfot.
Här kan du läsa om några arter som finns på blomsterkullen och är vanliga på fjällen och i fjällbjörkskogarna i Abisko.
Fjällgentiana (Gentiana nivalis)
Fjällgentianan växer i fjällbjörkskogen och på fjället där det finns kalk. Den är en liten men väldigt omtyckt blomma för sin klara azurblå färg.
Blommorna är känsliga och är endast öppna när lufttemperaturen är över tio grader och sol.
Fjällsippa (Dryas octopetala)
Fjällsippan är faktiskt inte släkt med andra sippor, utan är en rosväxt. Fjällsippan växer på kalkhaltig mark och hedar. Hedar med mycket fjällsippor och andra örter brukar benämnas fjällsipphedar och brukar vara väldigt artrika. En fjällsippbuske kan bli över 100 år gammal.
Arten har gett namn till dryastiden, den tiden då isen efter den senaste istiden började dra sig tillbaka. År 1870 fann man spår av fjällsippor utanför Alnarp i Skåne. Detta var ett av de första bevisen på att vi har haft istider i Sverige.
Fjällkattfot (Antennaria alpina)
Fjällkattfoten växer från skogsgränsen till högalpin nivå. Om du kollar nära på fjällkattfoten så ser du att de är ludna på både stammen och på över- och undersidan av bladen. Behåringen skyddar växten mot kyla och uttorkning.
Kattfoten är tvåbyggare (dioik), vilket att det finns både han- och honplantor. Honplantorna är vanliga till skillnad från hanplantorna, men honplantorna sätter frö även utan befruktning. Avkommorna blir i stället kloner av föräldraplantan.
Lapsk alpros (Rhododendron lapponicum)
Den lapska alprosen är en av de tidigast blommande arterna och har en kort blomning. Tillsammans med skvattram är lapsk alpros en av de två vilda arterna av rhododendron i Sverige, arter som annars är mer kända som trädgårdsväxter. Den lapska alprosen växer till skillnad från andra rhododendron-arter på mark med kalk i och hittas därför ofta tillsammans med fjällsippor.
Buskarna kan bli väldigt gamla, ofta blir de mer än 50 år. På Grönland har man funnit exemplar som varit cirka 400 år!
Om du ser en blommande lapsk alpros – lukta på den! Blommorna doftar nämligen svagt av vanilj.
Lappgullris (Solidago virgaurea ssp. lapponica)
Lappgullriset är en relativt högväxt växt som har en lång växtsäsong. Den växer i Abiskodalen och upp till mellanalpin nivå.
Lappgullriset betas ofta av ren, och de äter oftast av hela plantan och under hela sommaren.
Växten innehåller saponiner och bildar ett tvållikt lödder om man gnuggar bladen i vatten.
Liten blåklocka (Campanula rotundifolia)
Liten blåklocka är Sveriges landskapsblomma sedan 2021 och förekommer i hela landet, utom på kalfjället.
Blåklockor pollineras främst av bin, och storleken på klockorna ökar med höjden över havet. Så här långt norrut finns det inga bin så blåklockorna pollineras i stället av humlor. Man tror att storleken på blommorna ökar med höjd över havet för att de insekter som pollinerar, är större på högre höjd. Bin och humlor i Sveriges lågland är generellt minde än de humlor som finns på högre höjd.
Nordkråkbär (Empetrum nigrum ssp. hermaphroditum)
Nordkråkbär är en nordlig variant av kråkbär (Empetrum nigrum). Nordkråkbär växer i fjällbjörkskogen upp till mellanalpin nivå. Det är ett vintergrönt ris med barrlika blad. Bären går att äta och är en viktig del i björnarnas kost.
Nordkråkbär kan tillverka ett ämne (batatasin-III) som den använder för att försvara sig mot andra växter. Det finns många andra arter som gör detta, och brukar kallas för kemisk krigsföring. Kråkbärens gift försvagar och tar död på de växter som växer i närheten och gör det svårare de andra arternas frön att gro. Kråkbären börjar bland att utsöndra detta gift när de blir mycket trampade på.
Svarthö (Bartsia alpina)
Svarthö växer främst i fjällen men finns även på kalkkärr i Östergötland och på Gotland som en rest från istiden.
Svarthö är en halvparasit, vilket innebär att den både får sin näring genom fotosyntes och att den tar näring från växter som den växer i närheten av.
När svarthö torkar blir den helt svart, och har fått sitt namn efter at den färgade höet svart när man slog hö på ängar där svarthö växte.
Släktnamnet Bartsia kommer från en tysk vetenskapsman som hette Johann Bartsch, som var en av Linnés lärjungar. Linné fick ett erbjudande om att bli lärare i Surinam, men i stället för att åka själv så skickade han Bartsch. Bartsch dog under uppdraget, och Linné valde att hedra Bartsch genom att uppkalla svarthösläktet efter honom.
Källor:
Artfakta.artdatabanken.se
Fjällflora. Bo Mossberg och Lennart Stenberg.
Flora för fjällvandrare. Lisa Öberg, Eva Wallstam, Bo Stenson.
Kråkbärens kemiska krigföring | SvD
Kuriosa om fjällväxter. Magnus Lindh.
Nästan allt om Abisko. Abisko Intresseförening & Idrottsklubb.
Floral Hill
Abisko’s rich flora was one of the reasons why Abisko National Park was created. Here we find over 500 plant species. Abisko’s bedrock is partly limestone. That is one of the reasons for the rich flora. Limestone is easily weathered by water and then becomes easily accessible to the plants. In Abisko there are many plant species that need access to limestone in particular.
The mountain climate is cold and harsh. Over thousands of years, plants have needed to adapt to be able to live here. The snow-free vegetation period is short, and often cold and windy. In addition it is often poor in nutrition and wet. Mountain species are often perennials, since they need more than one summer to transform from a seed to fully grown plant which can itself produce seeds.
The growing period on the mountain is brief but intensive. In Abisko we have midnight sun for about two months. The plants can then make use of the sun to photosynthesise round-the-clock. One way to adapt to the cold and wind is to grow close to the ground and in dense cushions, tufts or mats. In these tufts, the temperature is usually a few degrees warmer than the air temperature.
Plants generally grow lower the higher up on the mountain they are. It is a way to economise with growing power. Those that grow taller cannot stand up to the wind and there is often not enough nutrition for a big plant. Plants that grow in the mountains are often furry. The plants have furry stems and leaves that act as protection against the cold, the wind and dehydration.
Lemmings, voles and ptarmigans eat the plants on the mountain. Reindeer forage and trample on the plants. Some species are disturbed by the trampling, which makes room for other plants. The trampling gives us a greater diversity of plants.
The different levels of a mountain
Mountains are often divided into four different elevation levels. In the two lower levels there are forest species which can grow a certain way up on the mountain. In the two higher zones there are truly hardy mountain species.
The sub-alpine level comprises mountain forest and mires and is the forest that borders on the mountains. In Sweden, sub-alpine forest consists of mountain birch forest. In many countries, the sub-alpine level instead comprises coniferous forest.
Species on Floral Hill: Lapland rosebay, Harebell, Rosebay willowherb, Alpine milkvetch, Grass-of-Parnassus.
The low-alpine level comprises brush moor, pastures and mires. In winter the snow cover is often deep in the low-alpine forest, and insulates against the wind and cold.
Species on Floral Hill: Alpine Bartsia , Woundwort, Arctic white heather, Yellow-rattle, Alpine saw-wort.
At the middle-alpine level, the vegetation is often sparse, alternating with stones and earth. The plants that grow here are low grass, sedges and herbaceous plants.
Species on Floral Hill: Mountain crowberry, Mountain gentian, Catsfoot, Twoflower violet, Small False Asphodel, Blue Heath.
The high-alpine level is the most barren level of them all. The species that live here have to adapt to strong winds, low temperatures, more powerful ultraviolet radiation and late snowmelt. At this level we find among other species Glacier buttercup – the champion of the mountain world, the plant which manages to grow at the highest elevation. In Sweden it has been found at 2,055 metres above sea level on Kebnekaise.
Species on Floral Hill: Catsfoot.
Here you can read about some species found on Floral Hill, which are common in the mountains and in the mountain birch forests of Abisko.
Mountain gentiana (Gentiana nivalis):
Mountain gentiana grows in mountain birch forest and on mountains where limestone is present. It is a small flower, but much-loved for its clear azure-blue colour. The blooms are sensitive and are open only when the air temperature is above 10° and it is sunny.
Mountain avens (Dryas octopetala):
Mountain avens has a Swedish name that suggests it is an anemone, but it belongs to the rose family. Mountain avens grows on calcareous (lime-rich) land and moorland. Moors with lots of Mountain avens and other herbaceous species are often called Mountain avens moors and are usually extremely rich in species. A Mountain avens bush can be over 100 years old. The species (Dryas octopetala) has given its name to the Dryas Era, the period following the most recent ice age when the ice began to recede. In 1870, traces of Mountain avens were found near Alnarp village in southerly Skåne. This was among the first indications found that we have had ice ages in Sweden.
Alpine catsfoot (Antennaria alpina):
Alpine catsfoot occurs from the tree line to high-alpine level. If you look closely at Alpine catsfoot you will see that it is furry on the stem and the upper and lower sides of the leaf. The hairs protect the plant against the cold and dehydration.
The Catsfoot is dioecious, which means that there are both male and female plants. The female plants are common, unlike the male plants, but female plants spread seeds even without pollination. The offspring instead become clones of the parent plant.
Lapland rosebay(Rhododendron lapponicum):
Lapland rosebay is one of the earliest species to bloom and does so for a short period. Together with Labrador tea, Lapland rosebay is one of the two wild species of rhododendron in Sweden, species which are better known as garden plants. Unlike other rhododendron species, Lapland rosebay grows on limestone ground and therefore is often found together with Mountain avens.
The bushes can grow very old, often more than 50 years. On Greenland individuals have been found that were around 400 years old!
If you see a flowering Lapland rosebay – smell it. You will notice that the flowers have a faint scent of vanilla.
Woundwort (Solidago virgaurea ssp. lapponica):
Woundwort is a relatively tall-growing species with a long growing season. It grows in the Abisko Valley and up to the middle-alpine level.
Is often grazed by reindeer, and they often eat the entire plant and do so through all of summer.
The plant contains saponines and forms soap-like foam if the leaves are rubbed in water.
Harebell(Campanula rotundifolia):
The Harebell has been Sweden’s national flower since 2021 and occurs in the whole of Sweden except on bare mountains.
Harebells are pollinated mostly by bees, and the size of the bells increases with elevation above sea level. This far north, there are no bees, so the harebell is instead pollinated by bumblebees. It is thought that the size of the blooms increases with height above sea level because the insects that pollinate them are larger at higher elevations. The bees and bumblebees in lowland areas of Sweden are generally smaller than the bumblebees found at higher elevations.
Mountain crowberry (Empetrum nigrum ssp. hermaphroditum):
Mountain crowberry is a northerly variant of crowberry (Empetrum nigrum). Mountain crowberry grows in mountain birch forest up to the middle-alpine level. It is a winter-green sprig with leaves resembling pine needles. The berries are edible and are an important part of the brown bear’s diet.
Mountain crowberry can produce a substance (batatasin-III) which it uses to defend itself against other plants. There are many other species that do this, which is sometimes called chemical warfare. The poison of the crowberry weakens and kills the plants that grow near it and makes it more difficult for other plants seeds to germinate. The crowberry begins to give off this substance when it has been excessively trampled on.
Alpine Bartsia (Bartsia alpina):
Alpine Bartsia grows above all in the mountains but is also found on lime-rich fens in Östergötland County and on the island of Gotland as a relic from the ice age. Alpine Bartsia is a hemi-parasite, which means that it receives its nutrition both through photosynthesis and by taking nutrition from plants growing nearby. When Alpine Bartsia dries it becomes completely black, and its name comes from it colouring hay black when it was harvested on meadows where Alpine Bartsia grew. The name of the genus Bartsia comes from the German scientist whose name was Johann Bartsch, who was a student of Linnaeus. Linnaeus was offered a teaching job in Suriname, but instead of going himself he sent Bartsch. Bartsch died on the mission, and Linnaeus chose to honour Bartsch by naming the Alpine Bartsia genus after him.
Sources:
Artfakta.artdatabanken.se
Fjällflora. Bo Mossberg and Lennart Stenberg.
Flora för fjällvandrare. Lisa Öberg, Eva Wallstam, Bo Stenson.
Kråkbärens kemiska krigföring | SvD
Kuriosa om fjällväxter. Magnus Lindh.
Nästan allt om Abisko. Abisko Intresseförening & Idrottsklubb.