Liten historia från Grövelsjöns Fjällstation av Gunnar Lindgren

Oktober 1935 kom jag första gången till Grövelsjön. Hitskickad av Turistföreningen för att titta på området. Området omfattar självklart båda sidor av riksgränsen.

Det blev kärlek vid första ögonblicket. En kärlek, som växte sig allt starkare med åren.

Det var ett jungfruligt land. Inte minst ur turist synpunkt. Vid samtal med en av kommunens dåvarande förtroendemän, försökte jag framhålla nyttan av lite ökad turism.

Svar : ” Den här landsändan har i hundratals år levat på på jord, skog och kreatur. Det får vi nog göra i fortsättningen också”

Då var Idre slutstationen för bussarna. Hit upp körde Magnus Martinsson ”rutebil” ett par gånger i veckan med post och sånt. (Kommentar: Jens Martinsson Idre vars farfars bror var Magnus vars far var Martin Jönsson Nybo, ”vandrande” postbärare.)

1936 ritade arkitekt John Åkerlund den blivande turiststationen. Markfrågan var ordnat tidigare genom Dalarnas turistförening, Idre kommun och tillmötesgående av familjen Jakobsson, Grövelsjögården.  På hösten schaktade byggmästare Ollas och hans mannar och sätter formar för grunden.

I början av februari 1937 kom jag hit som ledare för en så kallad skidvecka ordnad av STF. Vi bodde på pensionat Stenhyttan. Nuvarande Storsätra, som då såg lite annorlunda ut. Det var duktiga skidåkare i gruppen. Jag kan försäkra att de fick se sig om i trakten. Jag frossade i upptäckarglädje.

I början av Maj 1937 kom vi hit på allvar Thyra och jag och sonen Sten, som då var fem år. Jag skulle fungera som kontrollant för den kommande byggnationen. Den 18 maj satte Ollas och hans gäng i gång gjutningen av grunden och till midsommar låg första bjälklaget på. En idealisk byggsommar. Inte en droppe regn förrän alla ytterarbeten var klara.

Den 12 december invigde Landshövding Bernhard Eriksson. En mycket trevlig dag!

Stugan rymde 50 gästbäddar. Ett herr och ett damlogement med 12 bäddar vardera och 13 tvåbäddshytter med tarrsängar. Höjden av komfort!

Helpension med frukost, lunch och middag kostade 6,50 respektive 7,50 per person och dag vartill kom serveringsavgift 10 %.

Så sent som 1942 avslutade jag en årsredogörelse till STF med ” Det vore önskvärt att till kommande vintersäsong få höja helpensionspriset till 12 kronor”. Den totala anläggningskostnaden inklusive inventarier var cirka 125 000:-

Vintern 1937-1938 kunde bussarna inte komma längre än till Grövelsjögården. Där möttes ankommande gäster och avvinkades de avresande. Det hände att bussarna inte kom längre än till Storsätern, då vägen drivit igen. Men vi hade en bra kälke att dra bagage på och resenärerna gick. Det fanns inte scooter och snövessla på den tiden. 
 
Sommaren 1938 bygger vägen fram i sin nuvarande sträckning. Den var inte av samma klass som i dag. En bussförare, Söderlund, kallade den ”kostigen” det gällde från Idre och upp. Han ansåg inte att den lämpade sig för busstrafik.

1938 den 14 oktober föddes vår dotter Lena.

1938-39 var livliga år. Garaget kom till. Om och tillbyggnad gjordes. Logementet ersättes av dubbelhytter, vartill kom några tvåbäddsrum med båda sängarna på golvet, samt dessutom en trevlig föreståndarbostad. Toppen! Sammanlagt blev det 64 gästbäddar.

Så kom kriget. Det hade i släptåg livsmedelsransonering, vedeldning, carbidlampor, ljusstumpar, gengasbussar och från sommaren 1940, var här stängt. Jag tjänade kungen, tyska soldater på marken och i luften, inte bara på Norska sidan.

Enligt turlistan i början på 40 talet, skulle bussen komma klockan 24, det gjorde den sällan. Klockan 2, 3, 4, 5, var normalt. Avgångstid var klockan 5,30. Det förekom att anländande gäster intog supé, samtidigt med avresande åt frukost, som serverades klockan 5. Telefonväxeln i Storsätern stängde klockan 21. När bussen var att vänta, visste vi därför som regel inte. Man kunde få telefonkontakt med busstationen i Idre, men det kostade 1 krona extra. Det hade man inte råd med så ofta.

Avresande väcktes klockan 4,30. Jag försökte uppmuntra med ”härligt att komma upp på mornarna!” Kommentar av en dam: ”Härligt! Jag är på ett humör så jag vill sparkas.” Det var också hon som sa när vi frågade om hon inte tyckte om hjortron. ”Nej dom smakar ju gammal yllekofta.”  Ändå var hon en högst förtjusande dam.

Ransoneringen hade sina poänger. Det kärvade till sig då och då, trots välvillig förståelse och hjälp av berörda myndigheter i Falun och goda vänner med resurser. En gång då vi verkligen hade bekymmer med smör, kom helt oväntat Enar Olsson, Sågliden, med en stor bytta av varan och undrade om vi ville köpa. Om! För att nu inte tala om tillskottet av ost från Foskdalen Fäbodar, Valdalsbygget, Röstvallen och så den aldrig sinande strömmen av den härligaste mjölk från Huskläppen, Storsätern, Sågliden, Nybo, Floåsen. Renkött inte att förglömma, som familjen Anders Olsson försåg oss med. Och röding och laxöring från Johan Söderkvist bland andra.

1946 skull sonen Sten börja i läroverket, skolhushåll i Uppsala. Hustru Thyra var med för att hjälpa honom in i den nya miljön. Stationen var utan värdinna. Nej, vi hade en vikarie, en utmärkt sådan. Men inför julsäsongen skrev hon till Thyra ”Snälla fru Lindgren kom hem så fort som möjligt! Jag tackar Gud varje dag, för att jag inte är gift med herr Lindgren”.

1948 Kom elektriciteten till Grövelsjön. Levererad av ett kraftverk i Engerdalen Norge. En revolution, med ljuv värme och kylmöjligheter.

Åren gick, nej flög! Stugan fylldes, sommar och vinter av trogna återkommande gäster. Damer och herrar barn och ungdomar, som aldrig fick nog av skidåkning, vandringar och kanotfärder.

Jag är alltjämt fylld av beundran över vad folk stod ut med. Efter turer på 7-8 timmar och mer, frågade ofta och ivrigt, ”vad gör vi morgon?” Det var trevliga färdkamrater. Jag glömmer aldrig den uppmuntrande repliken från den gamla engelsmannen, som bott störst delen av sitt liv i Indien och som vandrat en del i Himalaya. Som älskade fjäll, men promenadvägarna skulle vara så vertikala som möjligt. Vi hade ju bara klätterleder på Boathusberget och Storslåga att bjuda på. Det passade! Han älskade också the. Det skulle vi tillgodose. Bästa vara, Lipton förstås, hett vatten, porslinskanna. Drycken kommenterade utan kommentarer. Jag som ville ha lite erkännande frågade! ”Vad tyckte ni om vårat the?” ”Min käre herr
Lindgren, det finns något hundratal sätt att förstöra the. Ni svenskar tycks känna till dem alla!”

Jag glömmer heller aldrig den gäst som kom hit första gången som konvalescent efter en hjärtinfarkt med order från sin läkare att ta det lugnt. Han var här någon månad. Efter ett par veckor kom han med på dagturer på 2-3 mil, utan svårighet. Han kom igen år efter år. Tyckte han fått ett nytt liv här. Han uttrycket sina känslor i bunden form. Ett litet exempel: ”Syntes”.

På kala fjället, på vida heden,
där går den rätta den trygga leden.
Där känner hjärtat den djupa freden.
Där ligger eden.
I trötta vandrare er bereden
för vilans stund på den långa leden
Vid lägerbålet med enrisveden
där ligger eden.

1955 utvidgades matsalen, 1956 ekonomi och personalavdelningen, 1957-58 tillkom en ny gästrumsavdelning i betong och tegel, Nybygget kallat. Det blev nu tillsammans 87
gästbäddar. Invigningen i början av juni förrättades av turistföreningens dåvarande ordförande Knut Ewerlöf.

1964 gick Lindgren i pension.

Vi var lyckliga i vår verksamhet här. Det var inte bara att arbeta. Det var en hobby, som förde oss samman med många utomordentligt ljuvliga människor. Med många av dem har vi alltjämt de bästa kontakter.

Vi är tacksamma för de år vi fått tjänstgöra inom STF och över att ha fått uppleva den trivsamma och stimulerande atmosfären inom organisationen.

Ytterst ansvariga för dessa anläggningar tillkomst var turistföreningens dåvarande ledning: Artur Lindhagen, Carl Julius Anrick, Hjalmar Klingberg, Nils Fröling med flera. Vi betraktar det som en mycket stor förmån att ha fått träffa och samarbeta med dem och deras efterföljare.

Våra tankar av tacksamhet går också, ofta till alla goda medarbetare, utan vilka insatser vi säkert stått oss slätt. Även till goda grannar på båda sidor riksgränsen, går ett varmt tack för de många åren. Det har varit och är fortfarande ovärderliga förbindelser.

Och så, en bön till alla, som har inflytande över den fortsatta utvecklingen i detta fina hörn av Sverige: far varsamt fram! Slutligen önskar vi Grövelsjöns Fjällstation i sin nya form all framgång.

Våra välgångsönskningar följer den, hela Idre och Svenska Turistföreningen

Gunnar Lindgren