Alla har vi någon slags relation till kåsan. Vi dricker vatten ur den, vi äter mat ur den, vi plockar bär i den, vi samlar snäckor i den, vi har blommor i den osv. Kåsan har använts i århundraden och idag är den nog vår populäraste friluftspryl. Den kan bäras i bältet som samerna gjorde förr eller hängas på ryggsäcken, lättåtkomligt vid paus.

Ordet kåsa betyder dryckeskärl med handtag. I fornsvenskan hette det kausa, som sedan blev kåsa eller kosa hos vissa dialekter. På lulesamiska respektive nordsamiska heter kåsa guk´si resp guksi, finskan har ordet kousa som betyder skopa och i tornedalsfinskan finns ordet kauha som betyder slev. Från lågtyskan finns ordet kauwese.

Kåsor var ursprungligen av trä, främst från vril på björkar, som är en knotig utväxt på trädet. Inom den samiska konsthantverket förses kåsan ofta med ristad och skuren dekor, horn- och silverinläggningar, eller så görs den helt av älghorn med graverade mönster.

Under 1600-talet började man tillverka kåsor även i metall, främst i silver, men idag är de flesta kåsor gjorda i plast.

En historia om en kul dag på fjället med en kåsa

Det var en fantastisk fin vårvinterdag i fjällen. Solen sken från en klarblå himmel, snön gnistrade, det porlade lite dovt under isen och strömstaren hade redan anlänt från sydligare breddgrader.

Vi var fyra kompisar som satt i en snödriva och njöt av dagen. Vi skrattade, badade bastu, berättade historier och kände att livet var allt bra. Efter en  stund hade vi börjat skapa en 40 meter lång svängig rutschbana i snödrivan och där tävlade vi sedan om vilken kåsa som for nerför banan snabbast. Vi körde tom kåsa, halvfull med snö, full med snö och kåsa med tövalla. Vilken eftermiddag det blev! På kvällen var det prisutdelning och stor middag. Vinet, serverades ur segerkåsan som luktade tjärvalla, och dracks självklart ur kåsor.