Folkdräkt 2.0

Puss och kram

/Annie och Saga-Sofia

 Mitt mellan skogens toppar och himmelens början finns en färg. Den bildar ett helt eget fält med tydliga gränser. Just den färgen finns i jackan, sydd i Klässbols linne. Lars Lerins tavlor påminner om siden; våra sidenbyxor har sjöarnas och himmelens blåa toner, så som solen också färgar ljuset har vi valt band till kransen. Björkarnas näver är ett starkt skydd för dina fötter och även vargens kamoflage.

Tack till världens bästa Turid Sundvall för att du var vår modell!

Lyssna på Albert af Ekenstams musik som är tillägnad dräkten när ni tittar på bilderna! Säv, säv, susa

Eftersom vi har både en manlig och en kvinnlig modell, måste vi också göra en hel del dubbletter. Det förtjänar vi kanske eftersom vi faktiskt är två. All heder till de stackare som jobbar på egen hand!

Idag blev vi intervjuade av Sverieges television för programmet Sverige. Det kommer att sändas på nationaldagen, den 6 juni. Då kommer tävlingen redan att vara avgjord, men det kan ju vara roligt att se ändå. Vi kommer i alla fall att  titta, hoppas ni gör det också.

Men vi förstår om ni är nyfikna, så här kommer lite sneak peaks, varsågoda!

/Annie och Saga-Sofia, workin nine to the middle of the night

Lyssna på Säv, säv, susa

Albert af Ekenstam är gitarrist och kompositör från Göteborg,  där han verkar i olika  bandkonstellationer. Albert jobbar främst med sitt eget låtskrivande men även ihop med andra i en rad olika sidoprojekt.

Vill ni höra mer av Albert af Ekenstam, Klicka Här

God läsning!

http://karlskoga-kuriren.se/kulturnoje/kultur/1.827375-de-uppgraderar-folkdrakten

Långt inne i de Värmländska skogarna gömmer sig ett silvergrått hus. Där finns det många historier, sagor och fantastiska figurer. Här gömmer sig också skaparen till denna skogs skapelser; som konstnär kallar hon sig för Vildhjärta, men heter egentligen Maria Westerberg och hon har bott och verkat i denna skog sedan 12 år tillbaka.

När vi kommer på besök finns hon inte att hitta, men hon har lämnat en lapp på dörren. Där står det att hon är i skogen. Vi börjar därför vandra runt kring hennes hus där vi möts av alla möjliga figurer efter stigen. Till slut ser vi ett litet hus där det lyser inbjudande, vilket visar sig vara Marias ateljé, och som har en otrolig vy över urskogen. Där samlar hon allt sitt material. ” Jag är livnär mig på att samla pinnar i skogen jag”. Men det är mer än att bara samla pinnar anser vi. Maria har en helt otrolig fantasi och vi förundras över allt hon ser i pinnarna och alla sagorna hon berättar för oss. Ordvitsar är något hon ofta använder, och visar entusiastiskt upp en kvinna hon hittat i form av en pinne, ”Det är en pinn-uppa”.
Maria berättar om hur många besökare hon haft under helgen som gått, då det varit konstrunda. Vildhjärta är mycket omtyckt av många och ibland händer det att folk snällt placerar ut älghorn i hennes skog som hon sedan kan ”hitta”.

Väl inne i Marias fantastiska hus får vi hemmagjort te och smörgås och vi börjar samtala om Värmland. Hon säger sig älska skogen lika mycket som hon älskar en kattunge. Det är skogen och dess dofter hon tycker så mycket om i Värmland,  ”Fast när jag  tänker efter så luktar det faktiskt likadant i Piteå” skrattar Maria. Men det är också mycket annat som finns just här, ”det är något tillåtande med originalen här ute i skogen, och såklart den rika berättartraditionen. Men självklart finns det många idioter i Värmland också, som till exempel tjuvjägare”, och än en gång kommer vargen på tal.

Vi slås av hennes värme och humor. När vi åker därifrån är vi glada och lyckliga över detta möte. Det märks att hon äger förmågan att ladda batterierna hos andra!

Vildhjärtas hemsida

/Annie och Saga-Sofia, vildhjärta i våra hjärtan

När vi var på biblioteket i Sunne frågade vi efter tips på någon intressant person som vi kanske kunde besöka. Kvinnan på biblioteket tänker efter och säger ”Marie Söhrman, henne ska ni ju träffa”. ”Hur får vi tag i henne då”, frågar vi och kvinnan ropar till en person som just kommit in genom dörren. ”Kerstin! Vad har Marie för nummer?”. Kerstin har numret i huvudet och vi ringer Marie, som välkomnar oss med kaffe, digestivekex och öppna armar.

Marie Söhrman visar sig bo i ett otroligt vackert 1800-tals hus i Östra Ämtervik där hon gömmer en glam- och glamourskatt från 80-talet, då hon formgav scenkläder åt bland annat Carola, Lill Lindfors, Lill-Babs och After Dark. Allt med ingredienserna; glitter, strass, färg och självklart glammen och glamouren.
Marie guidar oss runt bland modeskisser, tidningsurklipp och klänningar. Hon berättar entusiastiskt om olika historier kring 80-talets kändisar och dess kostymer, visar oss kändisbilder och berättar om livet då. Marie utbildade sig på Beckmans och hade redan på slutet av 70-talet gjorde sig ett namn som formgivare i ett nära samarbetade med det forne klasskamraten från Beckmans Crister Lindarw. De samarbetade i 8 år men efter en tid gick hon sin egen väg och formgav i sitt egna märke MIE design.
Men 1987 vände allt. Hon råkade ut för en trafiklycka som än idag hindrar henne från att vara produktiv, men det var ändå tack vare den hon hamnade i Värmland och hittade kärleken. I Östra Ämerviks hembygdsförening är hon mycket aktiv och har gjort forskningar kring bygdedräkter och även designat en stickad tröja inspirerad från ett så kallat Värmlandsskåp. Vi säger bara ”Heja Marie!”

Ett klipp ur VeckoRevyn, där Marie vilar på jättelökar hon sytt.

Kläder till gruppen Herreys.

Kläder Marie sytt till Carola, där hon som tack fick en vas Carola drejat själv men som var så ful att den slängdes.

En av många kostymer till After Dark.

Den stickade tröjan, där Marie har inspirerats av ett Värmlandsskåp.

En klänning från mitten av 1800-talet som gömde sig i garderoben. Mycket fin.

Vi beskådar den fantastiska utsikten från det fina 1800-talshuset.

/Annie och Saga-Sofia, mer glam och glamour åt folket!

Gerd Göran föddes 1919 i Karmansbo, Hed socken i Västmanland. Hon räknas till en av de stora koloristerna inom svensk konst, antagligen på grund av den vitalitet hon och hennes konsthantverk och målningar utstrålar.
Hon utbildade sig på Konstfack mellan 1936-1941 och är sedan 54 år bosatt och verksam på gården Sångshyttan i Värmland. Gården med sina lindar och den vackra sjön nedanför slänten, byggdes av Simon i sången med sina tre söner på slutet av 1500-talet, men skogsgården har nu blivit konstgård.

Precis som hos många andra av de Värmlänningar vi träffat på under resan hittar vi även här berättarkonsten i sin säkraste och ädlaste form. Kvinnan som möter oss i farstun gnistar med hela sin uppenbarelse och bjuder barskt in oss i Värmlands vackraste hem. Överallt hänger målningar och textila collage. På golven ligger de mattorna (och en tygvarg) hon vävt i sin totalitära vägran att köpa en på Ikea. Med en sällsynt charm säger hon efter bara någon minut, ”Hur ska vi göra för att vinna då? Vad ska vi göra för dräkt? Jag vet, vi gör ett ytterplagg! En vinterkappa som alla värmlänningar kan bära, och en sommarkappa. Skogsstjärnan måste också vara med. Och en sjal i Klarälvens alla färger. Den ska skimra lika fint som vattnet, då vinner vi nog”. In kommer då hennes precis lika inspirerande och kapptokiga dotter Annika Göran som arbetar med expressive art, och till vår förtjusning sjunger och dansar både folkdans och folkmusik. Kvällen blev lång och full av överraskningar.

Så var skissarbetet igång; med två personer med många förslag. ”Jag är frisk och får alltid idéer, så det går bra för mig” fortsätter Gerd. Det ska inte bli något empiriskt utan mera Vuokko, enas de båda om. Vi får se en kappuppvisning utan dess like. I deras garderob fanns allt från ullkappor i neonfärger till Umit Unals turkiska ceremonidräkt a fear of coldness från Himalayakollektionen.

”Vi behöver inte en till traditionell dräkt, utan ett plagg man kan ha nytta av, som en kappa. Den ska ha en värmländsk komposition med himmelen, älven och skogen. Och vargen borde faktiskt vara med. Vi vill ha mera hattar. Ja! Jag vill ha en hatt!” ropar Gerd.
Vi överväger smycken i näver och trä och det är något vi redan sen tidigare funderat på. Annika förslår en pappersdräkt av skogens cellulosa och Gerd vill ha en pilgrimsdräkt. Att vandra i Värmland är väldigt modernt. En lång och skön i negligé, eller kanske en dunjacka. Som Selmas dununge.

Så fortsätter samtalet och vi är hänförda från början till slut. Vi pratar om hillbillykulturen i nord, sångerna och den sjungande dialekten, polariteterna och varghatarna,  rackstadskolonin, skaldernas berättartraditioner och det skojsinta finfolket i väster (men så bor de ju nära norska gränsen också). Det tar aldrig slut.
Men alltid återkommer vi till superkappan.

I sommar kommer det förhoppningsvis att pågå en smycka-dig-självkurs i Sångshyttan, en estetisk kurs i form av praktisk filosofi. Den hålls av kursledaren Mia Göran tillsammans med Annika Göran. Den hoppas vi båda kunna närvara på!

/Annie och Saga-Sofia, gillar Göran!