Folkdräkt 2.0

Jag kommer från hantverkshållet, så jag har en hantverkares perspektiv på folkdräkter. Det betyder respekt för kunskapen, och förståelse för materialen och för vilken kärlek som krävs för att tillverka något som tar så lång tid. Och så vet jag  ju vad jag tycker och varför jag är så svag för folkdräkter. Jag gillar den där inpackade känslan, lager på lager av plagg och tygstycken som alla har historia, mening och funktion. Och materialen, inget slår naturen i fråga om funktion och skönhet.  

Det är folkdräktens form som har fascinerat mig mest, och som jag velat ta med i den nya dräkten. Därför är den vit, för att själva byggmaterialet ska få störst plats. Vad händer med en dräkt som blir enfärgad, är den fortfarande en folkdräkt då? Jag gillar när spåren av handen syns, när det syns att det är en hand och inte en maskin som sytt. En söm som är lite sned, när möbler inte är helt symmetriska, när penseldragen syns längs en list. Det är en sensualism världen vore sämre utan. Inbillar mig att den som sytt eller broderat lämnar något efter sig i fibrerna. I alla textilier finns en historia, det kanske låter fånigt men jag tror på det. Allt är besjälat. I alla fall, av den anledningen har jag gjort en ny dräkt – som inte är ny. Den delar yttre likheter med Ölandsdräkten och är sydd helt i gamla material, till hälften för hand. Jag gör inga anspråk på att ha gjort en formmässigt korrekt ölandsdräkt eller att den är perfekt sydd.  

Kjolen är en gammal underkjol från 1920-talet med spetskant, köpt på loppis tror jag. Den påsydda spetskanten kommer från en rund duk som blev över efter en utställning jag jobbade med. 

Förr sydde man ihop servetter med spetsband emellan till dukar. Förklädet är en linneservett från en sådan duk jag fått av en kompis som tog hand om gamla saker från en gammelmoster som dött.

Livstycket kommer från en handstickad tröja med flätor som jag hittade bland mina tyger. Jag vände den ut och in, flätorna blev för dominerande.

Blusen är sydd av ett linnelakan jag tog hand om tillsammans med en massa annat linne när min mormor dog. På en del ställen är det tunt som gasväv.

”Täpan”, sjalen, är översta delen av ett överlakan. Jag hittade biten i en låda utanför en antikaffär. På väg till kyrkan kunde kvinnorna liksom vira in psalmboken lite i den ända som inte har fransar. På min dräkt har fransarna ersatts av spets. Skorna är Dinas egna och bollarna gick inte att låta bli.

I en tid där själva tiden ses som en bristvara får alla hantverk låg status, och det drabbar även allt det som hantverket är en förutsättning för. Många har ärvda dräkter eller dräkter köpta av sentimentala skäl, men använder dem inte. Det beror förstås på många orsaker, men de flesta trivs inte eller tycker inte att de ser snygga ut i en folkdräkt. Man blir liksom lite rundare, och det vill ju de flesta inte bli. Vad gäller folkdräktsanvändning är Dalarna det lysande undantaget. 

Om resultatet av Folkdräkt 2.0 blir att dräkterna används mer och att fler vill bo på vandrarhem är mycket åstadkommet och jag nöjd. Jag hoppas att projektet har visat på ett avslappnat förhållningssätt till traditionen och till de oskrivna reglerna.

Jag är glad att jag fick möjlighet att vara med. Jag har lärt mig massor om Öland, om STF, om Ölandsdräkten, att man inte behöver nån karta på Öland, och jag har fått se väldigt fina ställen jag annars inte kommit till, som Himmelsberga. Jag ser fram emot visningen på torsdag. Det gör Dina också, det är hon som ska ha dräkten på sig då, och som är på bilderna här. Fotografen heter Torbjörn Boström.

Allt hakar i varandra, och det här kommer leda vidare. Vad jag vet om den närmaste framtiden har att göra med mönstret på Karin Olssons (väverskan i Vickleby) grå 50-talsdraperi, stänkmönstrade kalkstenar, alla blommor vi pressade, och så kommer jag göra en ny dräkt, med färgerna från husen i Himmelsberga. Den färgskalan blev mitt eget första pris i den här tävlingen.

Klart slut för idag.

www.torbjornbostrom.se

Här är en bild på vad jag gjorde häromnatten, bakade bullar. Och hur jag ser ut när jag åker hem från ateljén, trött. Och en stämningsbild från Öland förra sommaren när husbilen var vår en stund. I nästa inlägg kommer det finnas dräktbilder! Till dess, simma lugnt. Och så kan ni lyssna på Blända – Minnesmissbruk.

Nu har jag sytt klart och kan liksom fokusera ut eller vad det heter igen. Man blir lite närsynt av handsömnad, både i ögonen och i skallen, men det är ju så skönt.

Här är bilder från ett annat projekt jag gjort med folkdräktston. Det heter Kärlek ger studs i dojan och har två delar. Det här är en bröllopsdräkt och andra delen är en affisch med texter. Det är en kärleksförklaring till Stockholm och handlar om hur man kan bli ett med staden och den blir ens vän, och hur det känns när den flyttar längre och längre in i en. 

Första natten bodde vi på Stora Frögården på södra Öland. Ett stort vandrarhem med jättetomt och många röda hus med vita knutar. Nyligen övertaget av ett nytt ägarpar som några dagar innan vi kom hade öppnat en restaurang på vandrarhemmet. Vi blev bjudna på hemmagjorda kroppkakor och lufsa och gick längs deras egen sandstrand. De har mest windsurfare och fågelskådare som gäster den här tiden på året, fast alla windsurfare höll på att ge upp och åka hem när vi var där eftersom det var total stiltje på havet. 

På vandrarhemmet som ligger på Solberga gård i Köpingsvik nära Borgholm bodde vi i två nätter. Gunnar Kvarnbäck som driver gården och vandrarhemmet har ekologiska odlingar, en gårdsbutik med egenodlade grönsaker, delikatesser och hantverk, de har lamm och en egen restaurang rekommenderad av White guide. Gunnar har varit trädgårdslärare på fina Capellagården. Huset som vandrarhemmet ligger i är från 1850-talet och har kvar väggmålningarna. De har slagit världsrekord i vitlöksfläta - tror den var 115 m lång, och har en jättesparrisodling bakom ladan bredvid lammen. Sparris ser väldigt rolig ut när den växer, som att någon bara stoppat ner dem i jorden, rakt upp står de.   

Jag träffade Ingermor Rudolfsson i Föra som har en liten hemslöjdsbutik i en stuga på tomten där hon säljer ölandsdräkter, stickat och virkat. Ingermor var med och gjorde kronprinsessan Victorias ölandsdräkt. Hon hjälpte mig att reda ut ett och annat som gällde dräkten, och vi diskuterade hur handgjort värderas och vad kunder är beredda att betala för tex en handstickad tröja. Många tror att det ska kosta ungefär som konfektion och tycker det är fräckt att vilja ha vettigt betalt, medan fler och fler har full koll på läget. Mycket produktion är ju flyttad utomlands, tex till Baltikum. Även varumärken med hemslöjdsprofil låter sticka upp extremt billigt där och säljer sedan dyrt här. Frågan är väl om det är försvarbart att man skaffar en underleverantör, alltså betalar någon i Baltikum alldeles för lite istället för att själv vara underbetald. Resultatet blir ju detsamma, att hantverket undervärderas någonstans.       

Himmelsberga är ett friluftsmuseum, tror jag man kallar det. Det är en gård med bevarade miljöer och verkstäder, öppna inredda hus med möbler och textilier, ett jättefint ställe. Det är lite som Stockholms Skansen i miniatyr. När vi var på Himmelsberga var det 9 plusgrader, jag kan bara föreställa mig hur det måste vara med sol och lite varmare väder. 

De har en liten butik, ett café och en konsthall där de nu visar Textil på liv och död, en textilutställning med lokala textilare som arbetat med utgångspunkt i Himmelsbergas egna samlingar. Färgskalan i husen, på väggar , möbler och på textilier träffade mig rakt i livet. Om jag hade haft en vecka till bara… Då hade dräkten inte sett ut som den kommer göra. Det hade regnat när vi var där, och det var så där konstigt ljust som det kan vara när det är mulet. Husens falurödfärg och det nya gräsets gröna var skarpa i jämförelse med färgerna inomhus. Himmelsberga var så fint hållet, kändes omtyckt och vårdat, och gjorde stort intryck på mig.

I Vickleby på södra Öland, med alvaret utanför fönstret och Capellagården som granne bor Karin Olsson. Karin är väverska, utbildad på Brunsons vävskola i Stockholm, och har arbetat som vävlärare. Sedan började hon på Kalmar läns museum och jobbade med deras samlingar. Få eller ingen har bättre koll på ölandsdräkten än hon och hon har vävt täpor, som är ett slags mönstrad sjal, och damast till livstycken. Jag har inte förstått varför livstycken kan se olika ut på varje ny bild jag hittar av dräkten. Karin förklarade att Öland hade många sjöfarare och mycket handel och när någon kom hem och gav sin fru en vacker tygbit så blev den ett livstycke. Det livstycke som Karins mamma hade 1910 är sytt i ett tunt bomullstyg med paisley-mönster, så friheten var ganska stor. 

Vi såg mycket mer än det här, Borgholms slottsruin, Ismanstorps borg (stor ruin mitt i skogen), blev intervjuade av Maria Wiell, journalist på Ölandsbladet, raukarna i Byrum på norra Öland, Skedemosse gård där det finns en gammal offerplats där man offrat djur och människor! Gokarten ville inte ta emot oss och Mejeriet i Vickleby som vi hört talas om hade inte öppnat än för säsongen. Vi har sett kameler på en gård som föder upp kameler, i år har de redan sålt två stycken till cirkusar. Massor av blommor och djur, både levande och döda. Maskar, möss, igelkottar, harar, rovfåglar, lamm, svanar, får, kor och hästar. Bland de levande fanns ett rådjur som diade sina kid på en äng vid sidan av vägen. Bland de döda en fågel som blivit påkärd när den åt på en överkörd hare mitt i vägen. I varenda skog låg vitsippemattorna täta, och på väg hem körde en bil om oss, på plåten stod det LYCKLIG!

Öland är ju lite isolerat med tyliga gränser – rätt naturligt eftersom det är en ö - ungefär som en del förorter här i Stockholm. Här talas det om att bygga ihop stan med förorterna, och förorterna med varandra. Sen ploppar det upp områden byggda från noll och intet till något som har alla de yttre tecknen på stad, alltså hus och gator, men inget liv. Helt dött, och så lär det förbli i en sådär femtio år tills allt äntligen är gammalt och inbott och bekvämt och har minnen. Ser kalmarbor Öland som en förort, och åker ölänningar till kalmar för att festa? Och planeras det stora bostadsområden runt Borgholm? Vad anses gammalt och fint på Öland, och vad kan man riva? Ja, sånt kan man fundera på kvällen innan bussen går.  

Idag provade modellen min dräkt. Hon var galet söt, ser ut som en maräng med rufsiga kanter, tandställning och smutsiga gympadojor. Allt ska sys ihop och sen är bollarna det enda som saknas. De ska vi göra på bussen.

Ingen video men en bra låt, kolla här: 

http://www.youtube.com/watch?v=Xx_2RZnWWMA 

Bortkastad kvinnokraft sa man om handarbete på 70-talet. Men om inte allt det där blivit sytt, lagat, broderat, stickat och virkat, var hade då all den ångesten och oron tagit vägen? Handarbetandet har räddat massor av äktenskap och gjort kvinnor gladare, mer harmoniska och gjort dem till bättre föräldrar. Det var min mamma som lärde mig sy. Och att arbeta med händerna är som att promenera, man pratar mycket bättre då. Hjärnan frikopplas sitt från eget tvång och från allt det inlärt förståndiga, och man blir klokare, lugnare, smartare, snällare och snyggare!      

Apropå handgjort så har jag gjort något totalförbjudet idag, jag har slaktat en handstickad tröja, och det kändes bra. Helt oanvänd med flätor, raglanärm och resårstickad krage och hela paketet. Jättefin var den. Men nu är den i bitar som ska bli till något nytt. Ibland måste man bryta tabun.

Det är en väldigt smart kampanj det här, det har gått upp för mig allteftersom. Ingen plats finns för kritisk analys, och det ger mig lite skoskav. Den enda analys som får plats blir av olika anedningar ytlig och gäller det historiska, plats- och dräktspecifikt, och så vilket tyg ska jag använda, vad blir finast och snyggast… Så ungefär. Men jag tycker om projektet, tycker om att det är svårt och att jag lär mig saker. Om de egna beslutsprocesserna, om folkdräktens ställning, om Öland, och om marknadsföring. Folkdräkter syns mer, det upprepas att man kan förhålla sig lite lösare till dräkttraditionen, budskapet sprids, Dräpo har lugnat sig. Det är bra.

Jag kommer inte göra någon kul skruvad lattjo sak. Det finns det andra mycket bättre sammanhang för. Jag gör en ny dräkt bara. Som inte är ny. Började sy igår och det känns väldigt roligt!

Här är en bild på världens bästa modell som jag lyckats engagera till visningen. Dina är 14 år, spelar teater och vet mer om Håkan Hellström än han vet själv. På återskrivande snart.