Vantar, Bjuråker Hälsingland. Ur samlingarna på Länsmuseet Västernorrland.
Kyrkvantar. Under kyliga vintersöndagar värmde man sina händer i vantar som dessa när man var i kyrkan. De är gjorda i vadmal, med vitt pälsfoder och broderier i silke. Det fina med kyrkvantarna är att de har två öppningar för att man ska kunna släppa ut sina fingrar och sin tumme för att kunna bläddra i psalmboken.
Jag tänkte att om man översätter det till idag så kanske det skulle bli mobilvantar istället för kyrkvantar (när man har touch screen måste det ju vara jobbigt med tumvantar!?) och det finns ju sådana där vantar som man kan öppna i toppen redan. De borde ha ett namn.
Låt oss säga att mobilvantar får en given plats på marknaden, vad tror ni då att de tänker om en sisådär 200 år? Och vad har man istället för mobilvantar istället för kyrkvantar?
När kyrkvantarna gick sönder kunde man sy fast dessa på sin kjolväska för att spara på material och för att dekorera då kyrkvantarna ofta var fint broderade i silke (mobilvantarna kan kanske bli mobilstrumpor när det går sönder.)
På textilarkivet fastnade jag för dessa handskar. Jag tycker om kontrasten mellan de kraftiga läderhandskarna med råa kanter och den fina och detaljerade brodyren.
Handskar från Bollnäs socken, Hälsingland.
I mitt förra blogginlägg skrev jag om isärsprättade skinnhandskar som en av mina dräktingredienser och jag kopplar dessa två bilder med historia till de handskarna. Skinnet i sig har en betydelse i sammanhanget som någonting slitstarkt och grovt, på samma gång hudnära och formbart. Jag tampas lite med perspektivet grovt, men tycker ändå att det har en viktig roll för dräkten som jag ska göra.