Folkdräkt 2.0

I gammal svensk folktro kallar man detta väsen för en magisk hjälpare eller magisk maskot som bär hem saker (speciellt mjölk) till sin ägare. För att bli ägare till en bjära krävs det att man utför en speciell ritual. Berättelserna om denna ritual varierar beroende på vem det är som berättar och vem som har berättat för dem. Ungefär något sådant här:

Av nio ulltrådar i olika färger tillverkas ett nystan. Mitten av nystanet är ihåligt och däri läggs en oblat tillsammans med tre droppar blod från väster lillfinger. Sedan ska man rulla nystanet mot sig och säga en ramsa: ”Du skall för mig på jorden rinna och jag ska för dig i helvetet brinna.”

Då väcks bjäran till liv och är sedan bunden till sin ägare för resten av dennes liv.

Det sades att bjäran mjölkade andras kor och stal för att ge åt sin ägare. De som såg bjäran talade om nystan med ett öga som snabbt och oberäkneligt snodde runt. Bjäran gick inte att stänga ute – den kunde ta sig in genom minsta lilla hål och var svår att fånga.

Men vem ägde en bjära? Om vi skiftar perspektiv en aning. Varför har min granne så blomstrande grödor och inte jag?

Det måste vara något fuffens på gång och på 1600talet betydde ofta ”fuffens på gång” något slags djävulskap. Bokstavligt talat. Man kallade ibland slemsvampen trollsmör för ”bjäradynga” och genom den trodde man att man kunde spåra ägaren. Den skyldiga. Häxan.

Det leder väl ofta dit när man ska titta lite närmare på gammal svensk folktro. Att tron, som när man läser om den känns spännande och lite mysig, blir något verkligt.

I Torsåker utanför Härnösand dömdes år 1675, 71 personer för trolldom. Straffet var yxa och bål. Torsåker var det område i Sverige som drabbades värst av häxprocesserna om man ser till hur många personer som avrättades under kortast tidsspann (vissa källor talar om att alla avrättades under en och samma dag).

(Jag undrar hur många bjäror som var inblandade.)

Tidigare i min blogg har jag pratat lite löst om vägar. Om vi säger att vi inte skulle ta vägen upp mot Häxberget. Om vi svänger av, kanske går över en åker eller längs en stig (kanske delar sig stigen i många nya stigar). Går det?

Jag försöker hålla kvar vid den lite magiska känsla jag hade innan häxprocesserna dök upp. Jag tänker på när jag arbetade med den här dräkten och jag lite nu och då, i ögonvrån,  såg någonting som sprang (rullade?) förbi mig. Alltid på samma ställe. Jag tänkte att det kanske var en bjära. Vad den nu är. Vad den nu skulle kunna vara idag?

Jag kanske nystar den runt mitt lillfinger och den kanske nystar sitt lillfinger runt mig. Och den ger mig saker och den tar mig saker och den tar av mig. Tär på mig.

Jag tror att min samling Ångermanland (de magiska ingredienserna) väckte liv i bjäran.

Om Ångermanlandsdräkten var bjäran, är det då jag som är dess ägare eller är det Ångermanland?

Eller om Ångermanlandsdräkten bara är resultat av att bjäran väcktes till liv, vem är då bjäran?

Om jag var bjäran, har jag då stulit från Ångermanland? Och vem skulle vara min ägare?

Tack så mycket Annie.

Speglar. Fickspeglar. Jag har med jag var jag än går. Och det enda jag har med mig var jag än går är jag.

Symbol för individualismen och symbol för idag. Ensam är stark. Ensam är ensam.

Dräktingrediens nr3. Ullgarn.

Jag fick köpa garnspolar (jag tror att det var garn som hade blivit över, kanske från en kurs?) på Textilarkivet i Sollefteå. En påse med Tåsjös färger. Några färger Långsele, några Själevad och några färger Gudmundrå. Och så garnhärvor i tre färger ur Hädanberga livkjol som är en gåva från Christina Hemström.

Dräktingrediens nr4. Näsdukar.

Näsdukar från Blå Porten antik och loppis i Ramsås. Hopvikta till små fyrkantiga paket. Broderade med hålsöm, kantade och märkta med initialer. Jag tycker så mycket om de fyrkantiga paketen, så jag har kvar dem. I dräkten.

Dräktingrediens 5.  Nylonstrumpbyxor.

Nylonstrumpbyxor men inte på benen. Nylonstrumpbyxor som en skör kontrast till någonting grovt och tungt. Som trots att de är på gränsen till upplösning, ändå är så starka att det orkar hålla upp och kapsla in det tunga. Som trots det har den bärande rollen.

Det är viktigt att ha någon form av grundmaterial. Något som ligger närmast huden.

Underkläder. Jag hittade dessa underkläder hopvikta i sina originalförpackningar på något sam kallades ”stationsloppis” i Rossön – en avstickare på väg från Tåsjö till Skalmsjö. Loppisen var i väntsalen i den gamla tågstationen. Men vart var tågstationen? Vi körde och vände och körde och tyckte att det där huset där kunde kanske vara en gammal tågstation. Och efter att ha gått ett varv runt huset och känt på ett par dörrar visade det sig vara rätt.

Därinne satt ett gäng bybor och drack kaffe och åt småkakor. Vi var de enda kunderna. Av det man kunde köpa var det mest skrot. Skrot på hyllor och skrot i högar och så lite kläder. Och så lite vita underkläder som säkert kommer från någon nedlagd butik i byn. Jag valde de största storlekarna för att få ut mest tyg. När vi skulle betala kostade det nästan ingenting och på det där ingenting fick vi lite rabatt.

Vi blev bjudna på kaffe, men det var ont om tid så jag tackade, men nej tack och jag ångrar mig i efterhand. Visst hade väl en liten stund gått att avvara, en liten kaffetår. Jag var väl nervös. Det kanske kändes som en sluten grupp eller så var det jag som var sluten.

Fr v: herrkalsong, top/underklänning, mamelucker, mamelucker.

Jag har sprättat och dragit ut trådar tills det blir revor i huden (nästan).

Ett något vilseledande foto av mitt färgbad.

Här får ni någonting att titta på:

De här två bilderna beskriver mitt sinnestillstånd för tillfället ganska väl. Ni kan ju fundera på det under tiden som ni inte läser mina blogginlägg som jag inte skriver. Vi kan kalla det läsa mellan inläggen.

I morgon kommer dräktingrediens nr2. Det kan ni också klura på. Nu säger jag god natt.

- God natt

Vantar, Bjuråker Hälsingland. Ur samlingarna på Länsmuseet Västernorrland.

Kyrkvantar. Under kyliga vintersöndagar värmde man sina händer i vantar som dessa när man var i kyrkan. De är gjorda i vadmal, med vitt pälsfoder och broderier i silke. Det fina med kyrkvantarna är att de har två öppningar för att man ska kunna släppa ut sina fingrar och sin tumme för att kunna bläddra i psalmboken.

Jag tänkte att om man översätter det till idag så kanske det skulle bli mobilvantar istället för kyrkvantar (när man har touch screen måste det ju vara jobbigt med tumvantar!?) och det finns ju sådana där vantar som man kan öppna i toppen redan. De borde ha ett namn.

Låt oss säga att mobilvantar får en given plats på marknaden, vad tror ni då att de tänker om en sisådär 200 år? Och vad har man istället för mobilvantar istället för kyrkvantar?

När kyrkvantarna gick sönder kunde man sy fast dessa på sin kjolväska för att spara på material och för att dekorera då kyrkvantarna ofta var fint broderade i silke (mobilvantarna kan kanske bli mobilstrumpor när det går sönder.)

På textilarkivet fastnade jag för dessa handskar. Jag tycker om kontrasten mellan de kraftiga läderhandskarna med råa kanter och den fina och detaljerade brodyren.

Handskar från Bollnäs socken, Hälsingland.

I mitt förra blogginlägg skrev jag om isärsprättade skinnhandskar som en av mina dräktingredienser och jag kopplar dessa två bilder med historia till de handskarna. Skinnet i sig har en betydelse i sammanhanget som någonting slitstarkt och grovt, på samma gång hudnära och formbart. Jag tampas lite med perspektivet grovt, men tycker ändå att det har en viktig roll för dräkten som jag ska göra.

När man bakar en dräkt behöver man dräktingredienser.

När man bakar en Ångermanlandsdräkt behöver man dräktingredienser från Ångermanland.

Dräktingrediens nr1. Handskar.

Inspirationscollage eller mooddesk 2.

Efter att ha plockat isär alla handskar in i minsta detalj och omsorgsfullt lagt upp dem på bordet kände jag mig helt tillfredsställd. Jag tycker om hur handskarna (skinnet) har formats efter handen som burit dem. Jag tycker om att se handskarna som händer. (Jag tycker om de siamesiska händerna högst uppe i bilden.) Och jag tycker om att det är skinn från handskar från händer som är delat i små delar.

Men efter att ha experimenterat med handskarna mot en kropp känns det svårt. Hur ska jag få tillbaka handskarna till kroppen igen, utan att förlora känslan av händer på vägen och undvika att känslan av händer blir för tydlig? Är jag för tillfredsställd med dem som de är?

Kommer jag vara tvungen att döda mina älsklingar?

När jag återvände från Ångermanland var min packning en resväska större. Detta är vad som låg i den. Min samling Ångermanland.

Jag blir på gott mood av min samling Ångermanland.