Särkens backpatch handlar om digerdöden och religionens betydelse och hur döden alltid är närvarande. Det var i Västergötland som kristnandet av Sverige började. Sen kom digerdöden och alla dog och rikets centrum förflyttades till Mälardalen. Grovt förenklat. Bilden är även en referens till Skara domkyrka och de vackra glasmosaikerna som Bo Beskow gjort. Och i religionens spår följer alltid döden, och utan döden skulle vi nog inte behöva ha någon religion.
Det vårdslösa spetsklustret smällde jag dit som en gestaltning av den konflikt jag upplevt som starkast under det här projektet. Folkdräkt är för mig hantverket och den oändliga tid som läggs ner på det och som är kärlek materialiserad. Under en månad hinner man inte materialisera kärleken på det viset. Så i särken finns kontrasterna mellan det noggranna, pilliga, handsydda – stripveck och knapphål och korsstygn – och det slarviga, råa och vårdslösa. Att det dessutom är spetsen – den skira – som hanteras så oförsiktigt förstärker uttrycket och konflikten.
Nu åker vi snart till Stockholm. Och jag har inte hunnit skriva om det myckna skändandet av de västgötska bergen genom brytningen av uran och annat. Men jag har tänkt på det. Hättan är yellowcake.