Folkdräkt 2.0

Särkens backpatch handlar om digerdöden och religionens betydelse och  hur döden alltid är närvarande. Det var i Västergötland som kristnandet av Sverige började. Sen kom digerdöden och alla dog och rikets centrum förflyttades till Mälardalen. Grovt förenklat. Bilden är även en referens till Skara domkyrka och de vackra glasmosaikerna som Bo Beskow gjort. Och i religionens spår följer alltid döden, och utan döden skulle vi nog inte behöva ha någon religion.

Det vårdslösa spetsklustret smällde jag dit som en gestaltning av den konflikt jag upplevt som starkast under det här projektet. Folkdräkt är för mig hantverket och den oändliga tid som läggs ner på det och som är kärlek materialiserad. Under en månad hinner man inte materialisera kärleken på det viset. Så i särken finns kontrasterna mellan det noggranna, pilliga, handsydda – stripveck och knapphål och korsstygn – och det slarviga, råa och vårdslösa. Att det dessutom är spetsen – den skira – som hanteras så oförsiktigt förstärker uttrycket och konflikten.

Nu åker vi snart till Stockholm. Och jag har inte hunnit skriva om det myckna skändandet av de västgötska bergen genom brytningen av uran och annat. Men jag har tänkt på det. Hättan är yellowcake.

I brist på annat stod jag själv modell i min kreation. Jag kände mig fantastiskt stilig. Det är Smålandskarin och hennes kamera som har tagit bilderna. Hon är begåvad och använder ord som vitbalans och färgstick och slutartid. Jag försöker vara tyst och låtsas som att jag håller med och vet vad hon menar.

Dräkten består av en särk i ekologisk bomullslakansväv med stripveck, broderier och ett slags spetskluster längst ner. Konstruerad av bara raka stycken och kilar, såsom de gjorde när det begav sig. Livet är sytt av en gammal lagårdsoverall av märket Fristads, ett örngott från vandrarhemmet i Hällekis och ett annat randigt tyg inköpt i Kinna. På huvudet sitter ett slags mösslin eller kanske snarare hårband av gul vadmal  med klippt spets. Bomullsbanden på hårbandet ändas av en liten tofs med restbitar från tygerna som använts i resten av dräkten. Det är sammalunda med kjolväskan. Den består av ännu lite mer lagårdsoverall, en gammal jeansficka från Uddebo, en kökshandduk, reflexband, ett par knappar som kunde inhandlas per deciliter i Fritsla och lite annat småkrafs.

Dräktsilvret är en rockknapp med budskapet  ”Atomkraft – Nej tack”

Jag tänkte på det nu när jag gjorde livet. Det där med att blanda randningar. Den ena randningen kan vi tacka vandrarhemmet i Hällekis för. Tack!

En annan sak jag tänkte på var sparsamheten. När finkläderna blev för slitna för att vara finkläder hade man dem till vardags, och när de blev ännu mer slitna blev det arbetskläder. Jag går åt andra hållet. Arbetskläderna är för fina för att inte ha i dräkten.

Särken är egentligen finast från insidan.

Nedan ser vi början på livet. Västergötland är för mig väldigt förknippat med blåkläder. Falköping är sveriges kotätaste kommun, Fristads ligger i Fristad och lagårdsoverallen som jag klippt delarna till livet ur är av märket Fristad och har använts i en grannkommun till Falköping. Allt hänger samman.

En annan kommun i Västergötland är Ulricehamn. Staden har fostrat en trefaldig vasaloppsmästare och hette förr Bogesund. I ett försök att få stadsprivilegier skulle det fjäskas för drottningen Ulrika Eleonora och man bytte namn till hennes ära. Det hjälpte dock inte.

I det stora slaget på Åsundens is vid Ulricehamn 1520 förlorade svenskarna mot dansken och Sten Sture dog.

Det har dessutom funnits en spårvagnslinje mellan tågstationen och sanatoriet, men den kom aldrig i bruk.

Det mesta i Ulricehamn verkar gå lite dåligt. Utom skidåkningen kanske.

Nu en skildring av världsomskakande skeenden som härör från den lilla orten Kölingared någonstans i den västgötska periferin.

Wilhelm von Braun bodde och skrev stor poesi i Kölingared på 1800-talet. Han publicerades i Aftonbladet och gav ut ett gäng så kallade litterära kalendrar. Bl.a. skrev han ett poem som var baserat på en verklig händelse i Orsa och som sen kom att utgöra grunden för Alice Tegnérs Mors lilla Olle.

Kyrkan i Kölingared huserar en skitstor orgel som byggdes i Johan Niclas Cahmans orgelbyggarverkstad 1705.

Filmen Änglagård är till stora delar inspelad på gården Lönnarp i Kölingared.

Nyhemsveckan i Mullsjö känner de flesta till som är frikyrkliga, men det var i Kölingared allt började. Under Kölingaredsveckan 1919 grundades pingströrelsen. Alla var där. Lewi Petrus… Sven Lidman…Troligtvis även Andrew G Johnson som var den som tog med sig väckelsen från USA till Skövde och sen vidare över Sverige. Man kan läsa mer i ”Lewis resa” av P O Enquist.

Numera är det inte så mycket bevänt med Kölingared. Det finns ett fint vandrarhem på Årås kvarn, och det är ganska nära till Knaggebobacken.

Och Eddie Meduza är med i Per Hagmans nya bok. Meduza är visserligen inte från Västergötland, men han har bott där ganska mycket, och han har en alldeles speciell plats i många västgötars hjärtan har jag förstått.

I sömnadssfären handlar det fortfarande mycket om stripveck. Stripveck på särkärm. Tre rynktrådar, 56 veck, sex trådars mellanrum. Undrar vad en numerolog skulle läsa ut av det. Det skulle hjälpa med förstoringsglas.

Och dagens västgötska kuriositet: Per Hagman. Han har just kommit med en ny bok. Han bor i Nice. Najs. Och han är typ uppvuxen i Skövde. Jag säger typ, för han har flyttat runt en del. Nässjö, Askersund, Centralafrikanska kejsardömet o.s.v. På foton har han gärna handen i håret på ett lite charmigt obrytt sätt.

I november 1938 var Elfsborgs IF serieetta. Tätt följt av Degerfors och Landskrona. Man kunde även se Katharine Hepburn och Ginger Rogers i ett ”skojfriskt lustspel” på konsterthusbiografen i Kinna. ”Förbjuden ingång” hette filmen på svenska.

Man kan i Westgöten även läsa sig till att restaureringen av Kinna kyrka skulle gå på 30 000 och att Walter Risinger tyvärr måste undanbe besökare till patienterna på Solhems sjukhus i Borås p.g.a. scharlakansfeberepidemi.